I de analyser som Lars Trägårdh gör inom ramen för hans – och Henrik Berggrens – teser om statsindividualismen ligger fokus på det sätt på vilket det moderna svenska sociala kontraktet har befriat individer från patriarkala och hierarkiska maktstrukturer i den traditionella familjen och andra institutioner i det civila samhället, exempelvis samfund och välgörenhetsinrättningar. Men Trägårdh har också i annan forskning – och även i boken Är svensken människa – betonat baksidan av denna allians mellan stat och individ. Oberoendet i relation till andra medmänniskor har vunnits till priset av ett beroende av staten. Och även om den svenska staten i ett historiskt och jämförande perspektiv framstår som hyfsat god så har den inte alltid – och är inte nu – varit så för alla. Tvärtom har den svaga maktposition som individen befinner sig i blivit alltför tydlig i historiska exempel som tvångssteriliseringar och det fysiska och psykiska våld som barn, omhändertagna av samhället, blivit utsatta för.

Denna statsindividualismens baksida har Trägårdh uppmärksammat i en rad skrifter som pekat på de juridiskt bindande individuella rättigheternas svaga ställning i Sverige.  Den första mer genomgripande analysen gjorde han inom ramen för den så kallade Demokratiutredningen (1999) och under samma tid publicerades han även i ett par skrifter där fokus låg på sjukvården, där han analyserade patientmaktens förutsättningar i Sverige och den avsaknad av egentliga, juridiskt utkrävbara rättigheter som kännetecknar svensk lagstiftning i ett jämförande perspektiv. Han har under senare år återvänt till detta tema, såväl i internationella akademiska sammanhang som i det svenska offentliga samtalet, till exempel i ett debattinlägg på Newsmill samt i ett kapitel i den antologi som Framtidskommissionen gav ut 2012.